Text published in the catalogue for the exhibition Female Traces, at Rian Design Museum 2021

I mörkret är de alla lika

En liten saga om värde och värdighet

I ett av stadens alla hus, långt ned i källarens gångar, står rader av bås. Enkelt byggda av reglar med hönsnät som skiljer dem åt. Det är mörkt och tyst. Bortsett från en och en annan råtta som letar sig in och bygger sig bo i en gammal madrass. Vid få tillfällen letar sig en människa ned i avsikt att ta upp eller ned julpynt, hämta skidor eller ställa undan något. Det doftar trä och säregen fukt från gamla möbler, textilier och papper. En rad seriekopplade nakna glödlampor sträcker sig längs taket och börjar surra när de tänds med en vridknapp i svart bakelit. Det händer så sällan att dammet på glaset som värms upp avger en lätt bränd doft.

*

En svag snyftning hörs någonstans i en vrå i ett av båsen. 

”Hallå! HALLÅ! Vad är det frågan om” frågar en röst från ett annat bås. Men får inget svar, varpå rösten fortsätter: ”Ja, ja, det är den vanliga visan förstår jag. Du är numera förpassad till att vara en föredetting. Suck it up! Har du tur har du några år framför dig i trängseln med allt annat bråte du nu tillhör, istället för att bli brasved. För varje ny nedställd pryl hamnar du allt längre och längre in i skrymslet. We have all been there!” 

Det tystnar.

”Jag förstår inte” säger plötsligt Nykomlingen. ”Jag hör inte hemma här. Jag, av släktet Stol och designad av Stjärndesignern. Jag slog världen med häpnad då ingen sett trä så sinnrikt behandlat och magiskt böjt innan mig. Min sort köptes bara av de skolade, intellektuella, vars estetiska vett visste att svart klädsel smickrade min särart allra bäst…”

”Bla, bla, bla, och jag är av regnskogsträ och av mycket hårdare träslag än någon annan här. Av så fint trä att det numera blivit förbjudet att använda virke av mitt slag. Jag är fullkomligt proppmätt av ditt gnäll redan.”

”Lyssna inte på honom Nykomling, viskar en vänligare röst i ett bås snett mittemot. Han är bara gammal och bitter. Han förstår inte oss som formgivits av de bästa. Du skulle bara se hans metallskruvar istället för plugg eller sinkning. Hans sort finns i tusentals billiga exemplar. Faktum är att människorna skäms över att ha såna endimensionella prylar hemma nuförtiden: Tillverkade på löpande band i låglöneland för att maximera vinst utan kunskap om de högre konstarterna.” 

Det sista sägs med ett väsande för att sedan strama upp sig: ”Jag däremot är ett konsthantverk av ädlaste körsbär och skulpterad av stans främste finsnickare. Han gjorde minsann bara möbler till de förnämsta hemmen och varenda en av oss är helt unik. Jag tjänade min roll väl som bärare av de dyraste kristallvaser när det var besök i salongen.” 

”Men stora Stjärndesignern sa att jag var det bästa han har gjort!” säger Nykomlingen.

”Ha!” skrattar Regnskogsmöbeln. ”Det sa han om min polare från 90-talet också, en snurrig stålrörshistoria med ljudlöst kullagerskit – det var ju hans trick för att få nötterna till VD:ar och marknadschefer att tycka de är smarta och utvalda. Oavsett vad han ritade och för vem. Det skiljde honom från alla andra loosers till designers som sa sig ha nån slags konstnärlig integritet, men aldrig fick betalt, ha! Branding serru, b r a n d i n g! Det var han bra på den där stroppen. Men nu är du här. Så fucking omodern och bortsorterad och får stå ut med den där lismande rokokobjäfs-kopian.”

”Och du då! Du är ett enda serietillverkat platt paket! ropar Rokokobordet tillbaka.

”Jo, på sätt och vis har du rätt, medger Nykomlingen motvilligt. Jag blev ersatt av en yngre förmåga. En sån där abstrakt historia som tycker att de är så unika för att nån ny hypad kvinnlig designer är månadens grej. Obekväm var den också. Vegansk certifierad. Vi kom direkt på kant med varandra och jag blev anklagad för att ha en förlegad cisifierad blick - bara för att jag påpekade att form från min tid alltid följde funktion. Den nya följer ju ingenting! Den är bara konstig. 

”Oh, fuck! Är det det senaste försäljningstricket, att låta tjejer rita möbler? Vad blir det då?

”Ja” fortsätter Nykomling. ”Något hände, plötsligt var det inte rumsrent att ta en öl i bastun gubbar emellan och snacka nästa möbelsatsning längre. Och den veganska PK-stolen fick min plats medan jag ställdes garderoben under vinterkläderna och togs bara fram för att agera pall när de tokrenoverade sin redan tokrenoverade bostadsrätt.”

Regnskogsmöbelns röst blir genast lenare: ”Och nu är du här. Som sagt: ’Det är synd om människorna…’ Så aningslösa, så luststyrda. Och vilka tjänar mest på det? Min devis är att sparka uppåt och slicka nedåt. Däri finns svärtan. Nu ska du få höra serru: Min designer skapade mig ur en designutopi om möbeln som skulle spränga alla klassbarriärer. Åtrådd för sin form och ändå billig nog för den fattige."

”Vad hände?”

”Jag ska tala om för dig vad som händer när det krockar mellan utopiers och industriers människofrånvända ideal”: ”I mitt land steg inflationen drastiskt efter år av korruption och missskötsel. Om de alls hade stålar på banken för barnens skolgång eller ålderdom, var sedlarna inte värda mer än ett mönstrat toapapper. Butikernas hyllor gapade tomma och företag stängde ned i en pandemisk fart. Demonstrationer pågick på gatorna och många behövde få käk på bordet. Eftersom Världsbanken vägrade ge lån om de inte genomförde hårdare avregleringar av statliga verksamheter och slopade företagsskatter, stod utländska uppköpare på kö – särskilt till att köpa skolor och vård. Alla tillgångar såldes till högsta bud, vars vinster och skatter hamnade i andras händer, i andra länder. Det som inte politikerna och deras polare själva la beslag på. Folket började snegla på det populistiska partiet Nation i brist på förtroende och när de sedan vann drog de igång avverkningen av urskogarna. Människor som i generationer levt av skogen, tvångsförflyttades. Stora arealer försvann varje dag: djur, människor och växter ersattes av oändliga leråkrar och långtradare som passerade dygnet runt i milslånga karavaner.”

”Nu råder jag att du stilla dig lite” inflikar Rokokobordet. ”Du blir så lätt hetsig och onyanserad när du pratar om det förflutna. Var rädd om fernissan så den inte spricker ännu mer!” 

”Ja, visst, visst” mumlar Regnskogsmöbeln. ”Vem vill veta vad ett gammalt surt platt paket sett i sitt unkna lilla liv. Ingen – för annars skulle världen inte vänt oss ryggen och kastat nyckeln”. Men fortsätter:

”I mitt land blöder ännu marken. Inget mer finns att ta. Inget annat parti tillåts längre kandidera. Alla är tysta – till och med fåglarna. Inte ens småtjuvarna förmår sig att gå ut på jakt - det finns nämligen inget mer att ta.” 

Det tystnar.

”Så” säger Rokokobordet mjukt. ”Varför träter vi som om vi voro varandras fiender! Vi lämnar det till människorna."

”Du har rätt kära Rokoko” svarar Regnskogsmöbeln. ”Låt människorna göda sin fåfänga kryddat med konsumtion av prylar och relationer, så föreslår jag att vi förenas i vårt eländiga gemensamma öde. Säkert kommer vi få sällskap av en vegan i sinom tid. I mörkret är vi alla lika.”

*

Ett litet knäpp vittnar om att lyset vrids på. Surrandet föregår stegen som klapprar i gångarna när en av de sällsynta människorna letar sig fram till ett av båsen och skramlar med sin nyckelknippa.